fast i ett vetande, att jag aldrig får se dig igen.
kanske i himmlen, men om jag inte ens kan få sväva bland moln längre, då är det väl bara omöjligt att stå på dem?
det har snart gått 4 år, om 11 dagar och 10 dygn och ca 23 timmar, var det fyra år sedan du flög din väg till en bättre värld. Där du nu troligen är det mif profs du alltid velat bli.
det är faktiskt inte så många som egentligen vet, allt det jag håller inom mig.
jag kan ibland när jag går, titta upp i det mörka, och verkligen fördjupa mig i om du finns där, och om du ser att jag sänder en avskedspuss var gång jag stirrar ner på den svarta marken igen.
jag glömmer aldrig den där dagen.
den 11 november 2003.
du hade hela dagen går och sjungt " black eyed pease - shut up ". och på lektionen när du satt på huk och skulle ta dina böcker från skåpet, du satte dina fingrar längst upp, och skakade skåpsluckan fram och tillbaka och störade dig som alltid. kan inte skriva en förklaring på det, men min hjärna spelar upp det gång på gång.
hela dagen hade varit så underbar, tjugo i nio på kvällen ser jag dig köra ut från garaget, med din blå,röda,vita,svarta ja alla färgers mc, vi kallade på dig, men du hörde inte för du var så glad för den att du gasade på som du var med i en tävling. tänk om du stannat, då hade den minuten ditt liv tog slut på flugit förbi, vi hade aldrig haft din begravning.
jag minns, de coola grabbarna från åttan skulle till strippen, på vägen hem var ni så uppjagade av bilarnas passion, att du kör i mer än vad du skulle. och där händer det, idioten kör rakt ut, utan att se sig för, " det var frost på rutan, jag såg inte. ". och du den hjälten som du var, får då ett minne av vad de gör på filmer i ett sånt tillfälle, försöker få mc framför dig, men du sladda.
där låg du, ihoptrasslad med din fina mc.
i väntan på hjälp, som tog 40 minuter.
jag skyller fortfarande på dem, det ska inte få ta sån tid.
" han kommer klara sig med en bruten arm "
så fan heller!
punterade lungor, punterad njure, inre blödning i huvudet, blod sipprade i dina vackra ögon.
telefonen ringer elva.
" tussie har varit med om en olycka, han ligger på sjukhuset, det ser inte bra ut "
...det ser inte bra ut, bra ut, ut.
de ekar fortfarande.
tjugo i tolv går vi på väg hem.
" undra vad som händer om han försvinner, han får inte dö, han får sitta i rullstol vara hur skadad som hälst, aldrig kunna gå igen, men inte får han dö! ALDRIG!. men det blir okej, han är stark. han är ju ljuset själv. "
vårt samtal, men där, precis då, tömdes dina lungor, föralltid.
höja, det var inget utan dig längre, allt var svart.
jag har en konstig hård tjock klumpen i halsen just nu, men jag känner igen den, för det är samma känsla sen den 12 november 2003.
jag hade offrat allt idag, just nu 00.53, 27 oktober 2007, för att se dig le igen.
jag saknar dig
idag, imorn & föralltid
christoffer andersson
kanske i himmlen, men om jag inte ens kan få sväva bland moln längre, då är det väl bara omöjligt att stå på dem?
det har snart gått 4 år, om 11 dagar och 10 dygn och ca 23 timmar, var det fyra år sedan du flög din väg till en bättre värld. Där du nu troligen är det mif profs du alltid velat bli.
det är faktiskt inte så många som egentligen vet, allt det jag håller inom mig.
jag kan ibland när jag går, titta upp i det mörka, och verkligen fördjupa mig i om du finns där, och om du ser att jag sänder en avskedspuss var gång jag stirrar ner på den svarta marken igen.
jag glömmer aldrig den där dagen.
den 11 november 2003.
du hade hela dagen går och sjungt " black eyed pease - shut up ". och på lektionen när du satt på huk och skulle ta dina böcker från skåpet, du satte dina fingrar längst upp, och skakade skåpsluckan fram och tillbaka och störade dig som alltid. kan inte skriva en förklaring på det, men min hjärna spelar upp det gång på gång.
hela dagen hade varit så underbar, tjugo i nio på kvällen ser jag dig köra ut från garaget, med din blå,röda,vita,svarta ja alla färgers mc, vi kallade på dig, men du hörde inte för du var så glad för den att du gasade på som du var med i en tävling. tänk om du stannat, då hade den minuten ditt liv tog slut på flugit förbi, vi hade aldrig haft din begravning.
jag minns, de coola grabbarna från åttan skulle till strippen, på vägen hem var ni så uppjagade av bilarnas passion, att du kör i mer än vad du skulle. och där händer det, idioten kör rakt ut, utan att se sig för, " det var frost på rutan, jag såg inte. ". och du den hjälten som du var, får då ett minne av vad de gör på filmer i ett sånt tillfälle, försöker få mc framför dig, men du sladda.
där låg du, ihoptrasslad med din fina mc.
i väntan på hjälp, som tog 40 minuter.
jag skyller fortfarande på dem, det ska inte få ta sån tid.
" han kommer klara sig med en bruten arm "
så fan heller!
punterade lungor, punterad njure, inre blödning i huvudet, blod sipprade i dina vackra ögon.
telefonen ringer elva.
" tussie har varit med om en olycka, han ligger på sjukhuset, det ser inte bra ut "
...det ser inte bra ut, bra ut, ut.
de ekar fortfarande.
tjugo i tolv går vi på väg hem.
" undra vad som händer om han försvinner, han får inte dö, han får sitta i rullstol vara hur skadad som hälst, aldrig kunna gå igen, men inte får han dö! ALDRIG!. men det blir okej, han är stark. han är ju ljuset själv. "
vårt samtal, men där, precis då, tömdes dina lungor, föralltid.
höja, det var inget utan dig längre, allt var svart.
jag har en konstig hård tjock klumpen i halsen just nu, men jag känner igen den, för det är samma känsla sen den 12 november 2003.
jag hade offrat allt idag, just nu 00.53, 27 oktober 2007, för att se dig le igen.
jag saknar dig
idag, imorn & föralltid
christoffer andersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar