thulin

om jag varit några år äldre, inte varit ett barn själv och kunnat ta hand om mig själv på rätt sätt och haft en pojkvän som jag vet stått vid min sida och inte lämnat mig vid varje motgång, då hade du snart funnits i livet, 23september.. bara en sån liten grej kan bli så stor, det viste jag ej, hade förseställt mig det värsta, men det blev till och med värre.

glömmer aldrig den dagen, sitter i stolen och väntar, de tre minuterna har nog aldrig varit längre, " det är possetivt ". det gick rundgång i huvudet, jag hörde mig själv gråta fram ett, " hur kunde detta hända mig " kvid, jag gjorde inget fel. gjorde exakt som jag skulle. då viste jag, inget skulle någonsin bli detsamma, jag skulle bli dömd. förlivet..

de där jävla äppelcidervinägerna, spelade ju ingen roll om jag tog dem eller ej, blev ju tjock ändå.

varje natt, då kom ångesttacken, som aldrig förr, än idag undrar jag varför mina tårkanaler inte torkade ut, det var hysteriska handetag.när jag låg där, 18 februari och stirrade rakt i taket bland de vita tjocka täckena och vände och vred på mig för att se vart smärtan varade minst och kände ett liv dras ut ur min kropp, förstog jag, detta måste få en ändring, du kan inte tro att allting löser sig av sig själv, du måste ta tag i kragen och göra något själv..

i sex långa miljontals timmar låg jag där, och de de ska jag lova, det var ej lätt, önskar att jag vorde levande död, men en sak fanns det som både gjorde mig glad, för min pappa och hans flickvän, de väntade barn, men inte direkt de jag ville höra när jag ligger där, men jag tog själv upp det. minut efter minut kände jag hur det sökte mig mer och mer, kramporna blev till förlamning. tog tablett efter tablett, men inget hjälpte, inget. tillsist hade jag inget val, en fet jävla spruta i benet. smärtan blev värre, värre och värre. tre timmar senare vaknar jag upp, har ingen aning om vad jag gör där, jag bara ligger, ser min pappas flickvän sitta där, såg hur hon kollade på mig " jag vet sarah, jag vet "..

sandra, tack för allt du gjorde den tiden, och för att du fortfarande lyssnar fast du inte förstår, ditt stöd var det viktigaste när jag låg där.

mamma, tack för att du verkligen tog det som du gjorde och alltid lovat.

filip, tack för du fanns där, fast du inte ens varit med på de hela, men för var gång du ringde mig och tvingade mig sluta gråta och stannade tills jag fått i mig något.

men mest av allt vill jag ge ett fett tack till pappa & ann, för allt det ni gjorde för mig, det betydde något så otroligt mycket att ha er där, min pappa som jag trodde skulle slå halvtihjäl mig fanns med var dag, var kontroll, körde mig hit och dit, och ann för att du satt med mig och höll mig i handen hela vägen. jag älskar er alla och är evigt tacksamm..

glömmer aldrig den där synen, allt hade nog gått en aning bättre om jag inte sett det dära, dig. det stog liam på dig, det lovar jag. än idag känner jag en viss tomhet, som jag aldrig kan eller vill lämna bakom mig. du förtjänade inte det där, fastän jag inte fick chansen att lära känna sig så, älskar jag dig, du skulle blivit min son.