another sad story.

why can´t only things be like they wore.

mår fan inte bra, fyra gånger i rad har allt gått åt unheaven. är det verkligen så, att den jävla speglen gav mig otur ? så fall, sex och ett halvt år till..klarar jag det helt allvar?. det tror jag ej. det är fan inte mycket som får mig att hålla fast i kanten. men alla vet vad det är som verkligen får mig att stanna, det är du.

jag säger var jädra gång, detta är den sista, men still går jag tillbaka dit. får jag tror fortfarande på att det finns någon sak som kallas kärlek och att jag snart kommer hitta den. men vid sånna tillfällen som idag tvekar jag inte det minsta, den finns inte.

trampad på och spottad på, är det så det ska gå ? är det det som kallas kärlek, att gå och lägga sig var natt med gråten i halsen och en tår ner för kinden, är det det som räknas som kärlek, så vill jag inte längre vara med.

folk säger till mig " det är inte ditt fel gumman " men om kärleken vänder mig ryggen så fort jag säger eller gör något olämpligt, då måste det ju vara mitt fel ? ..

om det är mig de lämnar och inte jag dem, då är det ju fel på mig. inte är de guds fel iallafall.

tänker varje dag, " snart är det nytt år, då börjar jag om " men jag har levt i arton år och still är jag inte den jag önskar jag var. vad jag än gör så blir det aldrig bra, ingen är som sagt perfekt men jag har fan heller skills.

i suck.

i mean it, i suck. sarah thulin sucks to be in love.

allting är sig likt, men inget är som förr.

27 oktober, and still im stuck.

fast i ett vetande, att jag aldrig får se dig igen.
kanske i himmlen, men om jag inte ens kan få sväva bland moln längre, då är det väl bara omöjligt att stå på dem?

det har snart gått 4 år, om 11 dagar och 10 dygn och ca 23 timmar, var det fyra år sedan du flög din väg till en bättre värld. Där du nu troligen är det mif profs du alltid velat bli.
det är faktiskt inte så många som egentligen vet, allt det jag håller inom mig.
jag kan ibland när jag går, titta upp i det mörka, och verkligen fördjupa mig i om du finns där, och om du ser att jag sänder en avskedspuss var gång jag stirrar ner på den svarta marken igen.

jag glömmer aldrig den där dagen.
den 11 november 2003.
du hade hela dagen går och sjungt " black eyed pease - shut up ". och på lektionen när du satt på huk och skulle ta dina böcker från skåpet, du satte dina fingrar längst upp, och skakade skåpsluckan fram och tillbaka och störade dig som alltid. kan inte skriva en förklaring på det, men min hjärna spelar upp det gång på gång.

hela dagen hade varit så underbar, tjugo i nio på kvällen ser jag dig köra ut från garaget, med din blå,röda,vita,svarta ja alla färgers mc, vi kallade på dig, men du hörde inte för du var så glad för den att du gasade på som du var med i en tävling. tänk om du stannat, då hade den minuten ditt liv tog slut på flugit förbi, vi hade aldrig haft din begravning.

jag minns, de coola grabbarna från åttan skulle till strippen, på vägen hem var ni så uppjagade av bilarnas passion, att du kör i mer än vad du skulle. och där händer det, idioten kör rakt ut, utan att se sig för, " det var frost på rutan, jag såg inte. ". och du den hjälten som du var, får då ett minne av vad de gör på filmer i ett sånt tillfälle, försöker få mc framför dig, men du sladda.

där låg du, ihoptrasslad med din fina mc.
i väntan på hjälp, som tog 40 minuter.
jag skyller fortfarande på dem, det ska inte få ta sån tid.
" han kommer klara sig med en bruten arm "
så fan heller!

punterade lungor, punterad njure, inre blödning i huvudet, blod sipprade i dina vackra ögon.

telefonen ringer elva.
" tussie har varit med om en olycka, han ligger på sjukhuset, det ser inte bra ut "
...det ser inte bra ut, bra ut, ut.
de ekar fortfarande.
tjugo i tolv går vi på väg hem.
" undra vad som händer om han försvinner, han får inte dö, han får sitta i rullstol vara hur skadad som hälst, aldrig kunna gå igen, men inte får han dö! ALDRIG!. men det blir okej, han är stark. han är ju ljuset själv. "
vårt samtal, men där, precis då, tömdes dina lungor, föralltid.

höja, det var inget utan dig längre, allt var svart.
jag har en konstig hård tjock klumpen i halsen just nu, men jag känner igen den, för det är samma känsla sen den 12 november 2003.

jag hade offrat allt idag, just nu 00.53, 27 oktober 2007, för att se dig le igen.

jag saknar dig
idag, imorn & föralltid
christoffer andersson

en mycket intressant sak..

Fredagsfunderingen:

Varför kan inte Stockholmare spela fotboll? I Stockholms län bor det närmare 2 miljoner människor. Här ligger Sveriges Nationalarena, här finns Sveriges fotbollsförbund och länet huserar fyra Allsvenska fotbollsklubbar. Men inga fotbollsspelare.

Isaksson, Concha, Mellberg, Hansson, Edman, Chippen, Svensson, Linderoth, Källström, Elmander, Zlatan.

Vad har dom gemensamt? Startelvan mot Nordirland såklart, kanske du tänker. Rätt svar är att ingen kommer från Stockholm. Strax före matchen lämnade Ljungberg återbud – Vittsjö, Skåne. Och när Chippen skadades bytte man in Micke Nilsson - Ovesholm, Skåne.

Den enda Stockholmare som spelat i landslaget de senaste åren är Rami Shaban, som faktiskt är från Solna. Kennedy kan med nöd kanske också kallas Stockholmare. Hans moderklubb är Assyriska, men Södertälje ligger i Stockholms län.

(Daniel Majstorovic är från Övergran i trakten mellan Enköping och Bålsta, som ligger i Uppland och räknas inte till Storstockholm.)

I Stockholms län bor det närmare 2 miljoner människor. Här ligger Sveriges Nationalarena, här finns Sveriges fotbollsförbund och länet huserar fyra Allsvenska fotbollsklubbar. Men alltså inga fotbollsspelare.

Varför i hela friden kan inte fler av alla dessa människor spela fotboll? Det kanske har med att det ligger runt vatten att göra? Segling är kanske Stockholmarens stora passion. Vad är en lek med bollen tillsammans med 11 kamrater mot att styra en jolle runt bryggan och kapsejsa i lovart? Eller är det nobla sporter som dart och curling som lockar? Lag Nils Carlén från Sundbyberg kom ju faktiskt femma i Curling-VM 2006.

På is hittar man annars en annan sport där det faktiskt finns framgångsrika Stockholmare. Inom hockeyn. Det kanske är så att Stockholm är en skridskostad, där småbarnen drömmer om att bli en ny Sundin och sitta i utvisningsbåset mot Tjeckien än att joxa med trasan, som man säger där uppe. Fast det är klart, att joxa med trasan låter inget vidare. Kanske inte konstigt att det inte lockar?

Men det kommer en del tränare där ifrån. Passar det deras kynne bättre? Springa och svettas kanske inte är så kul för en Stockholmare, men att stå i snygg kostym bredvid planen och glassa är ju inte helt fel. Lagerbäck är från Katrineholm som ingår i Storstockholm för att ta ett exempel. Fast han har nog aldrig sett en kostym. Då är Åkeby ett bättre exempel. Eller ja, kanske inget bra exempel. Men ett exempel.

Det är synd att man inte spelar boll i den regionen. Vårt landslag räknas som ett av de stora i världen. Men spelarna kommer i princip från delen som ligger söder om Vänern och Vättern vilket bara motsvarar halva Sveriges befolkning. Tänk om Stockholm hade dragit sitt strå till stacken? Då hade vi nog inte sett ett mittfält mot Nordirland bestående av en högerback och tre centrala mittfältare. Toppen i vårt landslag är fantastisk. Men bredden är besvärande smal.

Det är onekligen dags för Stockholmarna att släppa sargen.

från dagen du bildas tills dagen du dör. vart ända liten sekund är det räknat, ditt liv.

du föds som en individ, du tar dig igenom dina dagar, men det är du själv som väljer vad det ska bli av dig och hur du lever ditt liv. endast du.
du kan få vägledningar, ett kompass om du så vill. men det är ändå du, bara du som väljer om du går vägen eller ej, det kan vara en piss i mississipi, men det kan också det svåraste och hårdaste valet.

jag valde den svåra vägen, det vet jag idag. på ett sätt är det en ångestbit av livet, men i en annan del av andningen är jag glad, för tänk om jag inte gjort allt det dära, då hade jag idag inte vetat att det var helt fel.

det jag gjorde var totalt omännskligt, rent absurt. trodde jag levde livet, men jag gjorde skitet till ett helvete, jag har sår som aldrig läker. ett sår jag egentligen inte får skylla på mig själv, men jag var ung och dum och förstod inte bättre, jag gick tillbaka.
kan inte säga att jag är smartare idag, för jag var där igen. men lät det bara hända en gång.

jag har klarat mig, fast jag så många gånger var berädd på min sista dag, min sista inhalering. men idag är jag stark, det är nog sant det som sägs what doesn´t kill you only makes you stronger .

men varje dag, undrar jag vad det ska bli av mig, om det blir något bra. och när min tid är slut, jag vågar ju knappt lägga hjärtat i brand mera, alla jag älskar försvinner. kanske är det en dag jag? en dag när man minst anar det. när jag inte har hunnit säga hur jag känner, och vilka personer jag uppskattar mest. eller höra från andra vad de har att säga, för jag vet att jag hann aldrig få göra det, jag hann aldrig det, ni bara försvann. en dag

somebody is counting my steps.

i still belive, but not in us.

det finns så mycket saker jag vill säga, men jag väljer som oftast tystnaden.
för det är bara ensam jag kan erkänna allt, mellan mig pennan och mitt block.
för sanningen är helt enkelt den:
jag vill inte försöka längre.

jag vill inte försöka att dölja tårar, och jag vill inte försöka att låta bli att låta besviken. för jag klarar inget av det.

jag vill inte försöka spela med i dina lekar och jag vill inte försöka vara nära, för där finns en som står närmre.

jag vill inte försöka finnas vid din sida, och jag vill inte försöka känna trygghet i dina ögon, för tryggheten finns inte där mellan oss mer.

vi har sagt ord som sårat,gjort saker som sårat djupt.vi har gett upp,för att hitta tillbakaoch visst har vi pratat om det mycket,och visst har vi försökt. men ..

.. jag vill inte försöka ringa och prata med ringsignaler, helt utan svar på tal, eller gå förbi din port utan en vinkande hand. jag vill inte försöka vända om efter "hejdå", för att se att du redan vänt. och inte ser efter mig som förr.
jag vill inte försöka se på bilder, och sakna allt du en gång gav. för jag vill inte försöka se filmer vi såg, för jag vågar inte försöka se sanningen.

jag vill inte försöka, för vår vänskap gick genom dörren, för väldigt längesen..
jag vill inte försöka att andas om det inte är med dig, jag vill inte försöka att låta mitt hjärta slå utan ditt tätt emot. och jag vill inte försöka att skratta om det inte är åt dina skämt. jag vill inte försöka att sjunga om det inte är våra sånger, jag vill inte försöka att slå telefonnummer om det inte är ditt. och jag vill inte försöka att se om det inte är dig min syn handlar om..

... för - jag vill inte försöka att leva, om inte hela världen vet att det är för dig.

my life fades away, slow but unsafe.

Jag har märkt en grej.
faktiskt,
jag kan inte leva utan dig.
joo det är klart jag kan leva..
men inte fulländat, många pusselbitar saknas.
mitt liv är inte helt utan dig helt enkelt.

var kväll, speciellt helgerna får jsg en sorts ångest myskvällarna
framför idol, som jag fick dig att se på. helgerna hos dig, gick ut sen på kvällen runt husen,
höll hundkopplet i ena handen och min i andra. gick och pratade om allt och oftast inget nyttigt
men det var jag OCH du, bara vi.
får första film tillsammans, ensamma.

minns en kväll speciellt mycket, när vi byggde din mammas lampa, aldrig har jag känt mig så glad
aldrig,aldrig,aldrig !
men om sanningen ska fram, saknar jag inte bara dig, utan din familj med.
den bästa jag någsin varit med om, och jag vet var du har fått ditt fina underbara hjärta ifrån,

din mamma.
om du inte redan är, vilket jag tror du är, men du ska vara tacksam för den kärleken.
kvällarna brevid dig, kollade på film och jag som vanligt somnade till, men kände att du tittade på mig
och pussen på pannan innan vi sa godnatt.
alla kvällar efter den 1maj, är tomma. där finns inget, inget att hämta.
3 september till 1maj, det är så länge jag fick känna på riktig kärlek. och jag vill aldrig mer ha kärlek,
om det inte känns som då. aldrig mer !